Att dagdrömma

Alla människor drömmer och jagar lycka.

Det tog lång tid för mig innan jag insåg vad som faktiskt gör mig lycklig och vad som gör mig olycklig. Jag visste nog aldrig riktigt vad jag faktiskt sökte. 

Men i grunden är det lättsamma, jordnära, glada och opretentiösa människor som gör mitt liv värt att leva.

Som kan fjanta runt, bjuda på sig själva och inte begära för mycket av sin tillvaro. Som kan njuta av att bara hänga, käka lite mat och dra iväg nånstans.

När jag var liten fanns det där runt mig i hela tiden. Min familj hängde nästan alltid med folk jag älskade att vara med. Dom hade roliga vänner och deras barn var lika roliga dom. Jag tyckte min släkt var den coolaste som fanns, dom fick mig att skratta och vi hade kul. Jag älskade högtider och jag älskade när det hände saker. Jag älskade sommaren, när flera familjer på vår gata grillade och satt invirade i filtar och pratade till sent på kvällen. Då var jag rent igenom lycklig. Trygg, nöjd, glad. 

Att jag därför sökte samma sak i mina vänner i skolan var ingenting konstigt. När jag var liten var jag väldigt sällskapssjuk. Jag ville alltid vara med, la enormt med tid i mina vänner, i aktiviteter (klassfester, roliga timmen etc). Och jag trivdes.

Sen kom killar! Och förstörde allt. Haha, det är faktiskt så. Hormonerna flödade, man blev kär, började strunta i gamla vänner för något jävla jon som inte ens brydde sig om en. Och man blev ledsen, tappade lusten litegrann. Till råga på det flyttade vi och av någon anledning umgicks vår familj inte alls lika mycket med släktingar och gamla vänner längre. Jag umgicks mindre med vänner, det var långt till dem och jag tyckte dom nya i min klass var ganska tråkiga och inte särskilt intresserade av att lära känna mig. Men förstod inte varför jag inte var så glad, jag hade inte listat ut det då.

Och nu när jag jobbar så känner jag av den där lyckan igen. Det kanske låter fjantigt men på mitt jobb är jag nog som gladast. Visst man har jobbiga dagar, men när jag asgarvar så gör jag det allt som oftast på jobbet. När jag hänger och bara snackar om ingenting så gör jag det med mina kollegor.

Så man skulle kunna säga att jag har tur som har hamnat med den där sällsynta varianten av människor som är avslappnade, roliga och öppna och får vara med dem 8 timmar om dagen.

Men då blir det även så jävla tydligt att mitt liv måste fortsätta på detta sätt. Att jag måste omge mig med den typen av människor som finner värde och lycka i samma saker som jag gör, att jag måste skaffa en familj och vårda bekantskaper, skaffa en bra relation till mina barn och involvera mina älskade systrar i processen. Att jag måste lägga energi på detta, ge kärlek och ägna tid åt det.

Säga vad man vill om The real housewives of New Jersey men kolla på dom här videorna så förstår ni varför jag strävar efter och jobbar för att ha det som dom har.

http://www.twitvid.com/I7FQZ

http://www.twitvid.com/QLY4Y

Jag tappade det lite. Jag intalade mig själv att jag inte behövde någon, att jag kunde klara mig lika bra själv. Blev ganska självständig. Gjorde mina saker. Måste bryta mig loss ur det. Familjen är otroligt viktig. Och med en nära och fin relation kan man komma hur långt som helst.

Känns bra att veta vad man har för mål.

Jag har ett roligt jobb.

Jag och Olivia diskuterar hur alla flyers ska se ut till nya städer som äntrat OnlinePizzas ljuva värld. Brainstorming på hög nivå.

Prototyp, hur söt? :)

GI-frukost med mamma

Mamma har gjort omelett med socker och blåbär.

Mamma: Det är jättebra! Det är nyttigt, det är kalorisnålt och man får sitt dagliga sockerintag och det stillar suget.

Jag: Ja, det är ju för att det är socker till.

Mamma: Ja. Hahahahaha.

Jag är en förvirrad människa.

Eller virrig, snarare. Matte sa häromdagen att det är så man ser mig. Som en virrig person. Jag tycker inte att jag är virrig, virrig låter så negativt. Det låter ungefär som att jag har sjuttontusen papper överallt, lägger smutsiga kläder i diskmaskinen (hrmp...), går på fel tåg (vafan då, det har ju också hänt). Aja, det låter iallafall som att man är helt och hållet handikappad i sin vardag och det tycker jag inte att jag är. Jag är bara lite... dagdrömmig av mig. Men visst händer det att det blir lite fel. Som t.ex för inte så länge sedan.

Jag och Matte ska åka och shoppa i kista strax efter jul. Vi ska bara snabbt in och köpa en sak, jag vet redan vad jag ska handla, vilket gör att jag tar emot parkeringsbiljetten Matte ger mig som jag annars aldrig skulle ta emot eftersom jag vet att jag antagligen kommer förlägga den någonstans. Jag stoppar ner den i min vänstra jackficka och klappar på den med handen för att liksom försäkra mig om och registrera att den faktiskt ligger där så att jag absolut inte ska glömma eller tappa bort den på något vis. Att detta är viktigt beror på att om man tappar bort biljetten får betala mycket mer än vad det annars hade kostat att stå parkerad där.

Vi är inne i Kista galleria i ca: 30 minuter. Dessutom går vi endast in i två olika affärer, Next och ICA. Förutom foodcourten då, där vi köper med oss mat hem. Under tiden jag handlar på ICA så går Matte ner med maten och vi kommer överens om att vi ska mötas nere vid bilen.

Jag kommer ner till parkeringsvåningen senare och ska ta fram parkeringsbiljetten och stoppa in den i automaten när jag märker att den inte alls är i vänster jackficka. HUR KAN DEN INTE VARA I VÄNSTER JACKFICKA? Jag har ju inte gjort något! Jag har inte ens varit borta länge! OCH jag dubbelförsäkrade mig att jag lagt den där just ifall att detta skulle hända!

Så, jag letar och letar och river ut och in på min väska medan människor passerar förbi mig och mina tjugo kvitton som ligger utspridda på golvet. Men den vägrar uppenbara sig, den är helt borta. Jag ringer och erkänner för Matte som knappast låter förvånad och sedan ringer jag på parkeringsvakten på automattelefonen.

- Hej, säger jag till parkeringsvakten. Jag har tappat bort min parkeringsgrej.

- Din biljett menar du?, säger en tjej som låter varm och trevlig.

- Ja, säger jag. Och det är så dumt för jag har varit här i max trettio minuter.

- Ajdå, säger hon. Ja, det kostar ju ändå 200 kronor (istället för 15 dvs) att få ut en ny, men jag ska se vad jag kan göra.

Under tiden det är tyst står jag med handen mot pannan och ser allmänt bekymrad ut. Sedan börjar tjejen prata med mig via radion igen.

- Hej. Jag har fixat här så du får en ny biljett av mig, det löser sig.

- Åh, gud, tack så mycket!

- Tryck bara på den vänstra knappen.

(Jag tittar febrilt efter en knapp)

- Den till höger.

(Jag cirkulerar med fingret i luften och försöker hitta knappen)

- Nej, lite uppåt.

(Inser att jag blir övervakad via kamera)

- Ser du mig?

- Ja, det gör jag. Ja, precis där. Nu kommer biljetten!

- Tack igen!

- Inga problem. 

Och så går jag därifrån. När jag gått en bit vänder jag däremot och går jag tillbaka igen. Sedan vinkar jag och ler till kameran och tar med mig biljetten som automaten precis har spottat ut.

Att inse att man är en tönt

Som jag skrev i föregående inlägg så har jag varit på lite tveksamt humör den senaste tiden, säg, 1,5 vecka tillbaka. Och så tänkte jag att jag måste gå in och blogga så att jag får ut detta. Det är ungefär ett år sedan jag bloggade.

Vad ser jag? Massa jävla deppinlägg. 

Så himla fjantigt. Ba "jag träffade en kille, han var dum mot mig", "idag gick jag förbi ett löv, de påminde mig om tiden som förflutit"

Djup tjej! Verkligen. Hade det varit någon annan som hade skrivit inläggen hade jag ju fan blivit irriterad. Blev jag ju iofs nu med, men eftersom det är jag så... ja, ni vet. När jag såg allting så kände jag verkligen shit, vem är jag egentligen? Är det såhär jag uppfattas av folk? Jag döljer det väl, så det hoppas jag inte iaf. Jag har ju inte ett piss att gnälla över.

• Mina vänner rockar, 
• Matte är fan bäst i världen, det är han, 
• Mina jobbarkompisar får mig att garva dagligen, mitt jobb är kul, 
• Jag fryser inte så mycket när jag går ut. (okej, det var konstigt att ta med i beräkningen),
•  Jag ska åka till frankrike med min pappa och hans tjej och träffa min syrra som har fått en BEBIS då! Min andra syrra har också världen sötaste unge som man blir glad av så fort man ser henne. 
• Min mamma köpte två skitsnygga tröjor till mig.
•  Jag har pengar på kontot och känner att jag INTE behöver shoppa något!
•  Mitt hår börjar bli långt och det är typ min riktiga hårfärg nu så jag behöver inte färga mer!
• På fredag ska jag kanske på bio med Linda och helgen efter det är det julfest på jobbet (taggaaaaad!) och jag ska jag vara med MINA TJEJER!

Oh, jiiiiz. Okej att man får vara depp ibland men jag har ju verkligen inte ett skit att vara depp över. Skääärpning.

The gardener

Nämen hej bloggen! Det var länge sen... Läget då?
Jag vet att jag bara hör av mig när jag är förvirrad och ängslig, jag vet att jag borde ha skrivit till dig för länge sen men alltså... Jag har varit upptagen och sådär, liksom... Men du finns väl här för mig nu, va?

Den senaste tiden har varit väldigt känslofylld för mig. På ett dåligt och bra sätt, hur det nu går ihop.

Jag inser att en ändring verkligen behöver ske. Vi har växt ihop (matte och jag) och är fortfarande våra 16-åriga jag. Vi har försökt, vi har verkligen det, att stå på egna ben, göra andra saker, träffa andra människor. Bara det att under hela resan har vi ändå har vi hållt varandra i handen. Vi behöver utvecklas på eget håll! Sen efter det kan vi träffas igen, när vi listat ut hur vi fungerar enskilt. Men att göra det valet gör ondare än att bara få vara tillsammans och låta dagarna ticka på som de alltid gjort, fast att det inte är ultimat. Speciellt när Matte inte alls håller med mig. Han tycker vi har det asbra.

Halvdant är ju okej, problemet är bara att man blir inte mätt. Man behöver mer.
När jag tänker på att inte vara med varandra mer så dör jag däremot inombords.

Jag var påväg hem idag och jag lyssnade på Tallest man on earth - The gardener. Den låten är bra, men den framkallar sånadär gråtkänslor i en så att man bara vill gråta lite. Så jag gick där på gångvägen bland alla människor och grät. Försökte sluta men det gick inte, så kan det gå. Tog av mig hörlurarna för jag misstänkte att jag kanske snyftade högre än vad jag själv hörde och ett sådant läte kan ju väcka...misstankar hos andra.

Grejen är den att jag gick där och tänkte att, "Shit jag är tjugotre år nu och.... nej, jag är inte tjugotre. Jag är tjugofyra, ju. Tjugofyra år är jag och det är tio år sedan jag var fjorton. Det var tio år sedan jag umgicks med Linda och Emy i princip varje jävla dag" och det kanske inte verkar så himla farligt men det här fick mig att gråta ännu mer. Linda är ett himla mongo, hon håller nämligen på och terrar mig om att hon kommer flytta till Mora. Så ser hon lite lurig ut under tiden när hon säger så också, liksom njuter lite av det. Fyfan! Alltså jag är jätteglad för hennes skull, jag är det, men fattar ni vad som skulle hända då? Vi skulle aldrig ses. ALDRIG. Alltså, max, tre ggr om året. Så när hon ser lurig ut så ser jag tveksam ut och frågar lite smådrygt vad det är man kan göra i Mora egentligen. Sanningen är ju den att jag fungerar inte utan henne, jag fungerar inte utan dem. Även om vi inte träffas så jätteofta så ingår det ändå i min vardag, mina bästa vänner. Jag är rädd att vi ska tappa varandra, så som vi sa att vi aldrig skulle göra. Mora is EVIL!

Mycket var bättre för tio år sedan. Min familj var bättre för tio år sedan. Jag saknar den som den en gång var. Den var kaos, kotletter kastades runt i köket, folk bråkade, folk skrek - som alltid, yes sir, men ändå. Vi var nära varandra, vi umgicks med varandra. Ah.. Jag behöver inte säga mer för jag är ju tydligen den enda som känner såhär i min familj. Helt åtskilda är vi nu och den dagen jag flyttar från mamma så kommer vi verkligen vara splittrade. Kanske därför just den biten dröjer lite...

Tankarna liksom tog fart på ett läskigt sätt när jag gick där på gångvägen och tillslut var jag tvungen att byta låt för jag skulle faktiskt köpa fiskbullar på Coop och det vore ju rätt obehagligt med en gråtande tjej i fiskbullsgången, vore det inte? Jag böt till Beyonce - All the single ladies, jävligt catchy låt faktiskt. Helt plötsligt blev jag glad igen och började nästan skratta åt vilket jävla psykfall jag är som skiftar så mycket i humör beroende på vilken musik jag lyssnar på. 

Allt är Tommys fel. Det var han som tipsade om den där jävla gardener-låten.

Kom igen, vi säger det igen! JÄVLA! Its my favourite word.

:)

Mitt mål

Med träningen. 

perfekt?

Matte har köpt en iPhone... Need I say more?

Tagen in action... Han har verkligen ögonen bara för den där..